När Jesus kommer till Nasaret sin barndoms stad får Han ett möte han inte är riktigt beredd på. (Mark 6)

Jesus undervisar i synagogan och man häpnar över hans ord. Men att häpna leder inte alltid till tro eller tillit. Istället drar man andra växlar på det Jesus säger och gör. Man ifrågasätter hans identitet och dömer ut honom utifrån hans ursprung. Vi känner igen Jante när han tittar fram med sitt fula tryne och utifrån sin negerande trosbekännelse skanderar: Du ska inte tro att du är något.

Jesus kunde inte göra några underverk på platsen står det i texten utom att bota några få sjuka genom att lägga sina händer på dom. Jesus blev förundrad över deras otro.

I slutet av kapitlet är scenen i princip den motsatta. Jesus och lärjungarna kommer i land vid Gennesaret och folket känner igen honom. Men de ser honom med helt andra ögon än i Nasaret.

”56 Överallt där han gick in, i byar, städer eller gårdar, lade man de sjuka på de öppna platserna och bad honom att de bara skulle få röra vid hörntofsen på hans mantel. Och alla som rörde vid honom blev friska .”

Här finns en annan förtröstan och tillit till Jesus. Alla som rör vid hans manteltofs blir helade.

Manteltofsen var en symbol för Lagen, Torahs 613 bud. Tofsarna skulle påminna om judarnas identitet och tillhörighet (4 Mos 15:38-40). Lagens bud är i judendomen detsamma som Guds kärlek och blir också här centrum i Jesu handlande. För Jesus är lagen kärlek och Paulus sammanfattar i Rom 13:10 ”Kärleken är alltså lagen i dess fullhet”.

Alla som rörde vid honom blev friska. Ordet friska kan också översättas frälsta. Och det absolut största och viktigaste är att bli räddad till gemenskap med Gud.

Varför har vi så lätt att låta Jantes fula tryne visa sig? I Jesus fotspår lär vi oss att se andra och lyfta varandra. Kärleken är det största. Folket i Gennesaret lär oss att inte tveka utan gripa efter honom som i kärlek både ger hälsa och kan frälsa.

Med vänliga hälsningar

Robert Åkerlund, Pastor i Elimförsamlingen, Örnsköldsvik