Psalm 68
1För körledaren. Av David.
2Rädda mig, Gud!
Vattnet når mig till halsen.
3Jag har sjunkit ner i bottenlös dy
och har inget fotfäste.
Jag har kommit ut på djupt vatten,
strömmen vill dra ner mig.
4Jag har ropat mig trött,
min strupe är hes.
Mina ögon värker,
jag har väntat länge på min Gud.
5Flera än håren på mitt huvud
är de som hatar mig utan grund.
Många är de som vill förgöra mig,
som är mina fiender utan skäl.
Jag tvingas lämna tillbaka
det som jag aldrig stulit.
6Du känner min dårskap, Gud,
min skuld är inte dold för dig.
7Låt mig inte dra skam
över dem som hoppas på dig,
Herre Gud Sebaot.
Låt mig inte dra vanära
över dem som söker sig till dig,
du Israels Gud.
8Det är ju för din skull man hånar mig
och mitt ansikte rodnar av skam.
9Jag har blivit en utstött bland mina bröder,
en främling för min moders barn.
10Lidelsen för ditt hus har förtärt mig,
jag smädas av dem som smädar dig.
11Jag grät och fastade,
då blev jag hånad.
12Jag klädde mig i säckväv,
då blev jag en visa för dem.
13De sladdrar om mig i stadsporten,
drinkare sjunger om mig.
14Jag kommer till dig med min bön,
må stunden vara den rätta.
Svara mig, Gud, i din stora godhet,
ge mig din trofasta hjälp.
15Rädda mig från att sjunka i dyn,
låt mig bli räddad från dem som hatar mig
och från det djupa vattnet.
16Låt inte strömmen dra ner mig
och djupet uppsluka mig,
låt inte graven sluta sitt gap om mig.
17Svara mig, Herre, i din trofasta godhet,
vänd dig till mig i din stora barmhärtighet.
18Dölj inte ditt ansikte för din tjänare,
jag är i nöd, skynda dig att svara.
19Kom till mig och gör mig fri,
befria mig från mina fiender.
20Du vet hur jag blir smädad,
hur jag lider hån och skam,
du ser ju alla mina ovänner.
21Deras hån har krossat mig,
mitt hjärta finner ingen bot.
Jag hoppades på medkänsla,
men förgäves,
på någon som ville trösta mig,
men ingen fanns.
22De förgiftade min mat,
i min törst fick jag ättika att dricka.
23Må deras bord bli en fälla för dem
och deras offermåltid en snara.
24Må det mörkna för deras ögon
så att de inte kan se.
Låt deras lemmar mista sin stadga.
25Ös ut din vrede över dem,
låt din glödande harm hinna upp dem.
26Må deras läger bli öde
och ingen mer bo i deras tält.
27De förföljer ju den du har slagit,
ökar plågan för den du har sargat.
28Lägg fram brott efter brott,
låt dem aldrig bli friade.
29Må de strykas ur de levandes bok
och inte stå skrivna bland de rättfärdiga.
30Men jag är betryckt och plågad,
rädda mig, Gud, och för mig i säkerhet.
31Jag vill prisa Guds namn med sång
och tacka och lova honom.
32Det behagar Herren mer än tjurar,
offerdjur med horn och klövar.
33De betryckta skall se det och glädjas,
ni som söker er till Gud skall få nytt mod,
34ty Herren lyssnar till de fattiga
och föraktar inte de fångna.
35Himlen och jorden skall prisa honom,
haven och allt som rör sig i dem.
36Gud skall rädda Sion
och bygga upp Juda städer.
Där skall de bo, de skall äga landet.
37Det skall gå i arv till hans tjänares barn,
de som älskar hans namn skall bo där.